"Varghundarna" från Kanarieöarna som vallar får

Medan debatten om "varg eller får" rasar i Norge har de vargliknande hundraserna lobo herreño och pastor garafiano använts på Kanarieöarna för att valla får och getter, tidigare inklusive grisar och nötkreatur, i över 500 år.

Herodes Falsk (Kim Hansen) är förmodligen den enda norrmannen som äger en varg från El Hierro, "lobo herreño". 

Hundar spelar en viktig roll för att hålla ihop får och getter och spåra försvunna djur.

Hundar har använts för att valla får och getter, tidigare även grisar och nötkreatur, på Kanarieöarna sedan de första spanjorerna började bosätta sig på ögruppen i slutet av 1400-talet.

Kallades djävulska varghundar

En del av de hundraser som används till vallhundar idag fanns här sedan tidigare och har, paradoxalt nog, tydliga vargliknande drag.

I gamla krönikor från erövringen av Kanarieöarna finns det referenser till hundar som fanns på öarna sedan tidigare när spanjorerna anlände:

De kallas vargar, men av mindre storlek (av Abreu Galindo), och att ursprungsbefolkningen dyrkade djävulen i form av en hund (av Leonardo Torriani).

Kanarieöarnas enda rovdjur

Vildhundar var de enda rovdjur som fanns på Kanarieöarna när erövrarna anlände, och de utgjorde ett hot mot den kanske viktigaste födoresursen: får, getter och grisar.

Det var därför nödvändigt att hitta sätt att leva i samexistens med hundarna, så att de tämjdes och tränades som herdehundar.

I den inhemska mytologin dyrkas vargfigurer som demoner: demonen tibicena på Gran Canaria, cancha på Teneriffa och yrus på La Palma.

Spår har hittats vid arkeologiska utgrävningar av hundar som var asätare och livnärde sig på kroppar av den kanariska ursprungsbefolkningen under tiden innan spanjorerna erövrade ögruppen.

De första invånarna etablerade sig på Kanarieöarna för cirka 2000 år sedan.

Tre varghundsraser från La Palma och El Hierro

Hemsidan Pellagofio.es har gjort en bra beskrivning av de kanariska herdehundarna och deras ursprung, utveckling och spridning.

För 500 år sedan fanns de tre varghundsraserna lobo herreño (varghund från El Hierro), perro ratonero de palmero (råtthund från La Palma) och pastor garafiano från La Palma, som i dagligt tal kallades lobo palmero. De är alla mycket gamla raser och olika till utseendet.

Den senare fick officiellt sitt namn efter den plats där dagens ras har sitt ursprung, Garafía, eftersom det namn som tidigare tillämpades på rasen innehöll ordet lobo (varg), lobo palmero, och kunde förväxlas med andra hundraser som härstammar från vargar.

Det är tre varghundsraser som fortfarande finns på Kanarieöarna.

Oskiljaktig och trogen varg

Lobo herreño har sitt ursprung på El Hierro och kallas av Spaniens kungliga hundrasförening som en oskiljaktig följeslagare som är särskilt skicklig på att valla får, är trogen sin ägare och misstänksam mot främlingar.

Pastor Garafiano från La Palma är en godmodig ras som också är en skicklig herdehund, och har spridit sig till alla Kanarieöarna och till det spanska fastlandet, samt vidare till andra länder som Norge, Tyskland, Schweiz och USA.

Råttdödare från La Palma

Den minsta av de ursprungliga kanariska varghundsraserna heter ratonero palmero och härstammar från La Palma, där den används för att spåra upp och döda råttor och möss.

Rasen har också spridit sig till andra Kanarieöar, inklusive Fuerteventura, där den används för att begränsa spridningen av invasiva ekorrar som anlände till ön 1965 och äventyrar den naturliga balansen i naturen.

Nästan utrotade

Under århundradena har de ursprungliga kanariska hundraserna blandats med andra hundraser som introducerats på Kanarieöarna, hela tiden i syfte att fungera som herdehundar, men också för andra brukshundar, som att jaga rapphöns och kaniner – här är Podenco Canario en populär ras.

De renrasiga kanariehundarna Lobo Herreño, Perro Ratonero Palmero och Pastor Garafiano var på väg att dö ut, men starka insatser av rasentusiaster har räddat raserna och gett dem allt högre status i hund- och vallningssamhället.

Fårfarmarna räddade varghunden

Genanalyser har visat att varghunden garafiano redan i historien kan ha fått en del störningar från hundraser från Belgien, vilket kan bero på att det fanns ett samarbete mellan Antwerpen och La Palma.

Får- och getuppfödarna på La Palma kämpade dock hårt mot sådana ingrepp eftersom de ville behålla de goda egenskaperna hos den ursprungliga rasen, så inblandningen var mycket begränsad.

Vissa hundraser från Portugal, Spanska halvön och Mallorca introducerades tillbaka i historien till La Palma, och det är troligt att några av dessa blandades med de inhemska hundarna, men de utrotades alla.

Får- och getuppfödarna avlade målmedvetet på en hundras som fungerade bra för att valla djuren både i raviner, i höga bergsområden och i kustområden.

Nästan borta på 70-talet

I slutet av 1970-talet var varghunden från La Palma nära utrotning eftersom den blandades med schäfer, som hade blivit mycket populär. Örådets dåvarande jordbruksminister startade dock ett program för att bevara rasen.

72 herdehundar som skulle föreställa pastor Garafiano undersöktes. Endast fem av dessa stämde helt överens med rasbeskrivningen, och det var dessa fem som det avlades på.

Fårfarmaren Antonio Manuel Díaz hade sedan dess fött upp över 1 000 hundar från denna renrasiga linje, och 1996 bildade han en separat rasförening för garafianopastorn.

År 2004 erkändes den som en hundras internationellt. Det är en godmodig ras och inte alls lika aggressiv som den belgiska fårhunden, som den liknar till utseendet, och inte heller en utpräglad enmanshund, som den belgiska rasen är.

El Hierros varghund räddad

Varghunden från El Hierro blandades också med schäfern, men senare i historien än varghunden från La Palma, enligt Amilobo, en förening som arbetar för att bevara rasen.

Blandningen blev för många en mycket vacker hund till utseendet. Problemet är att den också blev väldigt aggressiv och oanpassningsbar till miljön. Boskapsuppfödarna klagade på att hybridhundarna var mycket hårdhänta mot djuren.

Störningen ledde till att lobo herreño också var på gränsen till utrotning.

1989 påbörjade Manuel Pérez arbetet med att rädda rasen. Då fanns det knappt ett halvt dussin renrasiga lobo herreño, populärt kallad lobito (liten varg) herreño på grund av sin storlek (upp till 54 cm i mankhöjd), kvar på El Hierro.

Detta arbete var också framgångsrikt, och Lobo herreño är idag en växande ras, även om den fortfarande är mycket liten och exklusiv.

Lobo herreño renrasig 

DNA-studier av lobo herreño som utfördes vid universitetet i Las Palmas 2016 bekräftar att den fortfarande är en renrasig ras.

Den är dock fortfarande inte officiellt erkänd som en separat ras av det spanska ministeriet för jordbruk, livsmedel och miljö, utan förekommer som en etnisk grupp inom Royal Spanish Dog Association.

Ursprungliga råttdräparen dog ut

Råtthunden från La Palma, Perro ratonero de Palmero, som också är en hundras med typiska vargdrag, fick starka störningar från terriers som de brittiska bosättarna tog med sig till Kanarieöarna på 1800- och 1900-talen.

Den ursprungliga rasen utrotades effektivt efter att gradvis ha försvunnit under den senare hälften av förra seklet.

På 1970-talet fanns det knappast en gård på La Palma som inte hade en perro ratonero de palmero. Den blev populär både på grund av sin förmåga att ta råttor och för att den hade ett tilltalande temperament, stark personlighet, ser bra ut och är lätt att ta hand om.

Reproducerade originalet

På 1990-talet började en grupp hundentusiaster försöka reproducera den ursprungliga rasen. Ett fåtal exemplar som stämde väl överens med rasbeskrivningen spårades upp och avlades på.

Idag finns det cirka 300 exemplar av perro ratonero de palmero. En DNA-studie av 58 exemplar utförd vid universitetet i Las Palmas bekräftar att det är en väldefinierad ras.

Ursprungliga, terrierliknande råtthundar har också hittats på Teneriffa, La Gomera och Gran Canaria. På Gran Canaria var de mindre, hade kortare ben och kallades ratonero Inglés (engelsk råtthund). Ingen av dessa raser från dessa tre öar har överlevt.

Det sista kända exemplaret av ratonero Inglés levde på 1980-talet på Arucas, Gran Canaria.

Kanariska hundraser

  • Lobo herreño, herdehund från El Hierro Inte officiellt erkänd ras i Spanien ännu.
  • Pastor garafiano, även kallad lobo palmero, herdehund från La Palma. Internationellt godkänd ras.
  • Perro ratonero de palmero, råttfångande hund från La Palma Ej godkänd ras.
  • Podenco canario (alla Kanarieöarna), jakthund som härstammar från en av världens äldsta hundraser i Egypten. Godkänd ras i Spanien.
  • Presa canario/dogo canario (Gran Canaria och Teneriffa), ursprungligen en gårdshund som idag mest används som vakthund. Persa Canario är godkänd ras i Spanien.
  • Perro majorero (Fuertventura) är en herde- och vakthund som i vardagligt tal kallas Perro Bardino. Godkänd ras i Spanien.

Översättning: Thomas Nilsson thomas.nilsson@canariajournalen.no

Pastor Garafiano, varghund från La Palma.

Foto: AEPGG